Hela tiden när jag varit gravid ställade jag in mig på det värsta. Så även när det kom till förlossning, hade inte heller nå förväntningar på hur det skulle vara eftersom jag inte visste. Hoppades iallafall på ett snabbt förlopp eftersom jag ville stanna på sjukhuset så kort tid som möjligt.I några dagar visste jag måste stanna.Tycker verkligen inte om sjukhus.
Men så här börja det iallafall. Hela veckan före 1 maj kände jag att det var nå på gång.Gjorde så himla ont hela tiden och kunde inte sova ordentligt, spelade ingenroll hur jag låg det gjorde ont och hade tryck neråt hela tiden. När vi skulle gå till maj brasan på valborgs kvällen kunde jag knappt gå, trodde faktiskt jag skulle föda på natten då. Konstig nog sov jag hela den natten. Som jag inte gjort på månader.
På morgonen vaknade jag av att jag behövade gå på toa, och där var den omtalade slemproppen, som en tjock flytning rann den ner i toan(ursäkta) och vad glad jag blev. Visste nu att jag skulle få få föda ut min bebis lite tidigare än beräknat men det visste jag ju redan. Är ju inte så stor till längden och bredden så bebis rymdes inte nå längre. Ringde iallafall förlossningen som sa att jag skulle gå och lägga mig igen. Klockan var ju bara 7.15 på morgonen. Så det gjorde jag men jag hann bara sätta mig när jag kände hur det blev varmt i trosan. Just det vattnet gick, då blir jag lite stressad skrek till sambon att jag ville ha en handduk och telefonen, tyckte han var för seg så jag ringde från mobilen. Samma barnmorska sa åt mig att äta frukost och sen komma in. Jag försökte äta lite men jag började bli nervös på ett bra sätt så det gick inte så bra. Satte alla sakerna vid dörren sen bar det i väg till sjukhuset och förlossningen. I bilen började jag få mer ont, väl på sjukhuset släppte sambon av mig vid ingången och for och parkera bilen. Jag satt där på en bänk och led för nu gjorde det riktigt ont.
Vägen till förlossningen var lång kändes det som, man går som på en gata fast inom hus(alla som varit på sunderby sjukhus vet).kl var då ca 8, då var det ca 30 minuter sen vattnet gått hemma.
Väl inne på förlossningen kom fick vi komma in i ett litet undersökningsrum där jag fick ligga på en brits och de satte på mig ctg-kurvan. Fick ligga där ca 1 timme
hade då jätte ont så jag grät. Blev arg för att de bara lämnat mig där, frågade sambom hela tiden vars de var och när kommer de....
Sen kom de en snäll barnmorska och hjälpte mig till ett förlossningsrum.
Skönt och komma in i där, nu visste jag att vi inte skulle gå därifrån förrän våran bebis var född. Klockan var då 9.
Efter kämpat någon timme med värkarna så fick jag börja med lustgasen,ville även ha rygg bedövning och det fick jag. Men då sluta jag känna värkarna så jag fick
värkstimulerande dropp så att allt inte skulle avstanna. Efter stund kom barnmorskan in med en boll som jag skulle sitta och hoppa på.
Jag kämpade på med bollen och stod och gunga och tiden gick men så efter ca 2 timmar efter jag fått bedövningen så börja jag känna värkarna igen, då var kl ca 12.45. Då skulle jag börja försöka krysta.Men jag fattade inte hur man skulle göra. Då kom det in massa folk läkaren, en till barnmorska och hon tryckte på magen och så kom våran bebis skulle komma ut.Efter en stund så kom det ett en bebis en fin pojke. Fick han på magen. De flesta trodde det var en tjej jag hade i magen men det var det inte. Fick en liten chock när det visade sig vara en pojke. Så efter ca 6 timmar efter vattnet gått var våran Viggo född i vecka 36+2, han vägde 2440 g och var 46 cm lång. Han är underbarast.Är en lycka varje gång jag tittar på honom.
Nu är Viggo 18 månader och är en glad och pigg kille med hela livet framför sig. Har en stor uppgift att visa han rätt i livet. Hoppas jag klarar det. Kommer nog ha sina upp och nedgångar. Men det är väl det som gör allt så roligt. Man blir starkare efter ny upplevelse då bra och dålig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar