Vår!

Blev verkligen toppen väder idag, fast jag bara varit ute en stund i dag känns det i ansiktet som jag fått lite färg.
Det svider och är känns varm på kinderna. Följde med till pappa idag. Ville träffa honom eftersom han var så trött igår. Idag mådde han mycket bättre, min morbror var också där när vi kom till sjukhuset.
Pappa hade på förmiddagen prova stå med hjälp av ett gå bordet men blev väldigt yr men det kommer nog gå över hur mer han tränar. Har även fått en ny rullstol, en med lågt ryggstöd som han kan köra själv. Så nu ska han börja äta ute i samlings rummet på avd de dagar han orkar. Tror det är bra att han försöker komma ut lite och röra på sig i rullstolen för då tränar han armarna och träffar lite folk samtidigt, tror det är några patienter i hans ålder inlagda där just nu.Så någon kommer han säkert ha något gemensamt med.

Är fortfarande lika glad att pappa försöker vara på så bra humör  även saker är som de är med honom som om han trots allt försöker även om han känner sig inte riktigt bra än
Skämtar och med oss och all personal som är runt omkring honom. Mamma ska ta med lite tröjor som är hans egna så han kan vara lite fin i helgen. Är nog bra med lite mer egna kläder sånt gör att man känner sig lite piggare. Så tycker jag i alla fall. När jag låg på bb när jag fött viggo hade jag bara på mig mina egna kläder, vägrade ha de stora nattlinnena de har där. Fast de hade nog varit lite långa på mig . Kanske inte samma sak men nu har pappa inga slangar och annat i vägen.

Tog en promenad till barn intensiven där viggo låg när han föddes. Vet att det är besöks förbud men tänkte ändå höra ifall enhets chefen var där eller någon sjuksköterska som hjälpte mig och viggo så länge vi var där.
Låg på ett bb rum i samma del som barn iva så jag skulle ha nära till allt som jag behövde under tiden vi var inlaga där. I alla fall hann inte ens in i hissen förrän jag träffa enhets chefen i dörren, hon var på väg på ett ärende. Hon frågade hur det var, hur viggo mådde och hur gammal han var. Berätta lite varför jag var på sjukhuset och så. Hon  vet vem mamma och pappa är eftersom när jag föddes tog hon hand om mig när jag själv låg på barn iva som då fanns på dåvarande Boden lasarett. Är numera enhets chef på barn iva i sunderbyn.  Är roligt att träffa människor som känt mig hela sitt liv och vet hur sjuk jag var när jag föddes och ser nu hur bra jag har klarat livet ändå. För mig är det en stor sak eftersom jag inte "minns" något från den tiden och kan inte riktigt förstå hur sjuk jag var egentligen. Kan tänka mig nu efter allt vi gått igenom med pappa hur det kunde ha känns då. Kanske förklarar varför mamma är som hon är just nu. Att vara med om trauman förändras ens liv. Inte för att jag tyckte något hade förändras innan olyckan. Men men vet inte alltid vad någon annan känner och man kan inte förstå allting som händer. Speciellt inte om inte varit med om det själv.